Tillbaka till dåtiden

Nu är julen över och allt börjar återgå till sina ordinarie aktiviteter. På lördag är det sista dagen på 2011 och på söndag påbörjar vi ett nytt år. För många innebär nyår en nystart, en början på något nytt. För mig brukar det innebära en reflektion över det som varit och vad jag vill förändra till nästa år. I år tänker jag strunta i det och istället fundera över allt jag har som jag är glad, tacksam, stolt och nöjd över under 2011 och strunta blankt i vad jag önskar av det nya året. Detta dels för att jag faktiskt inte vet vad jag har att vänta mig eftersom jag har satt hjulen i rullning med nya eller nygamla saker, men också dels som ett led i mitt försök att försöka leva mer i nutid istället för i framtid.

2011 har dessutom varit ett år fullt av försök och lyckanden som jag inte hade kunnat föreställa mig på nyårsnatten för snart ett år sedan. Det var året då jag med stapplande och osäkra steg trippade ut i världen på allvar efter flera års sjukskrivning, året då jag insåg att det inte är så hemskt att fylla 30 (även om jag fortfarande är starkt troende på varje kvinnas rätt att välja sin egen ålder) och även året då jag insåg att jag faktiskt har många fler resurser än vad jag själv tror. I år har jag påbörjat mamma-praktiken med att ha en snart tonårig tjej boendes hos oss 1 helg/månad, lekt och umgåtts med barn i åldrarna 4-11 år och känt att jag har kontroll på läget och är vuxen nog att ta ansvaret och börjat fundera på om jag nog inte skulle kunna bli en helt ok mamma trots mina egna svårigheter. Jag har läst in två kurser på komvux med stålande resultat och sökt in på ytterligare tre för nästa termin. Jag har funderat på min framtid och kommit på att jag faktiskt kan hitta en annan yrkeskategori än undersköterska som jag kan tänka mig att arbeta inom, och tagit aktiva steg för att påbörja den banan.

Jag har även lyckats med något som jag i mitt innersta aldrig trodde mig vara kapabel till. Jag har ju trots allt varit rökare i halva mitt liv och trivdes egentligen ganska bra med det, så varför jag skulle lyckas sluta kunde jag inte förstå, men när jag kände att jag faktiskt inte orkade gå ut och röka, inte ville och faktiskt upplevde de flesta cigaretterna som ett tvång för att inte tappa humöret insåg jag att det nog var dags. Nu har det gått 2,5 månad och jag har haft ytterst få tillfällen då jag har ångrat mig eller aktivt längtat efter att röka. De senaste veckorna har jag dessutom upplevt att jag blir lätt illamående av den lukt som rökare sprider när de precis har rökt. Såklart finns det dagar då jag skulle kunna offra mycket för att röka igen, men nu har jag ju tom berättat för min mormor att jag slutat, så nu finns ingen återvändo.

Året 2011 har för mig varit ett bra år. Det har varit mitt år. Det har varit året då jag på allvar bestämde mig för att lämna det sjuka livet bakom mig och med paniken i ena handen och maken i den andra promenera vidare i livet. Jag har på allvar lämnat det förflutna bakom mig och lärt mig att den jag var inte är den jag är. Det är inte helt enkelt och så sent som den här veckan fick jag ett återfall i rädslan över att bli dömd för mina erfarenheter. Jag berättade vissa delar av min historia för en person som har varit ett stort stöd i att våga försöka komma vidare och insåg i personens reaktion att mitt liv inte är normalt, att min uppväxt är annorlunda och att mina livsval kan ses som konstiga. Jag drabbades av många känslor här, både rädslan för att bli behandlad och bedömd annorlunda, men också sorgen över att det har varit som det har varit. För första gången på länge kom jag på att om jag hade läst min berättelse hade jag aldrig trott på att den var sann, det enda som gör att jag tror det är för att jag har levt den. Men i den känslan fanns det även något nytt. Där fanns övertygelsen om att jag kan vända det här och ge mig själv en trygg och stabil framtid. Jag kan och ska vinna över det svåra, mörka och sorgliga och när jag är gammal ska jag se tillbaks på mitt liv och säga att visst, det fanns alltför många som borde skyddat mig men istället skadade mig, men jag lyckades ändå leva mitt liv väl och jag är nöjd.

Mitt 2012 står och knackar på dörren, och jag ska snart slå upp porten och omfamna min framtid. Bara ett litet tag till ska jag tänka på det förflutna och sen är det dags för nya äventyr och du får gärna följa med.