Jag ska bara...

Jag har ganska många återkommande uttryck i mitt liv. Ett av de absolut vanligaste är nog "Ja, men jag ska bara....", ett uttryck som jag nog har gemensamt med en stor del av befolkningen. I mitt fall så går fyller just det här uttrycket en alldeles utmärkt funktion. Maken har inte lika stor kärlek till det, speciellt inte när det förekommer i samband med "Jo jag såg att soppåsen var full. Jag tänkte gå ut med den men så skulle jag bara gå på toa/tvätta händerna/räkna två mattetal/rulla tummarna (lägg in valfri variation själv)" . Idag är jag dock inte bästa vän med min Åbergska sida eftersom jag bara skulle räkna lite innan jag gav mig på nästa kakbak. Räknandet pågick tills en vän kom på kaffedrickarvisit och nu sitter jag här, alldeles för trött för att tänka, och har bara bakat en utav de två sorters kakor jag har planerat. Inte bra. Dålig stil skulle jag rent av vilja säga. På det här sättet blir det inga bonuskakor i form av drömmar. Detta bådar inte gott inför lördagen om det nu skulle vara så illa att någon av mina fikagäster inte tycker om choklad.

Men kakorna som i bakboken heter chokladsnittar är iaf bakade, och jag provsmakade även en liten missformad ändbit. Smaken var helt okej även om de kanske har blivit liiite hårda. Jag får väl hålla tummarna för att ingen har sönder sina tänder på mina kakor....

Väl tajmat

Ibland ska man verkligen ha tur i oturen. Efter att nu ett bra tag ha sett att mina skor börjar sjunga på sista versen eftersom hela klacken varit på väg att lossna gjorde jag i lördags något åt saken. Lilla fröken V har ju varit hos oss helgen som gick och eftersom hon är förtjust i att gå i affärer så passade vi på att kombinera ögonshopping med systerflytthjälp. Det innebar att jag, min syster och lilla fröken V gjorde en hel dag på det stora köpcentrat medans maken och systersambon flyttade lite saker. Jag gick in med ambitionen att jag skulle iaf göra ett ordentligt försök för att hitta nya skor. Jag älskar skor, men tyvärr är inte skor lika förtjusta i mig, så mina skoinköpsturer brukar sluta med att jag är sur och grinig för att de enda skorna som var både snygga och sköna tyvärr även var dyra.

Den här gången gick det riktigt bra och jag köpte mig ett par skor som jag både kan gå och slippa frysa i. Tvärt emot doktorns order (eller ja, order och order... jag tror att läkarna skulle kunna ha vissa invändningar på hur väl ledvärk går ihop med klackar men jag har inte fått någon direkt order. Måste man tala 100% sanning på sin egen blogg?) så har jag köpt fina kängliknande skor med kilklack. Efter att vi lämnat alla frestelserna i just den affären bakom oss och promenerat ungefär tio meter känner jag att det verkligen var i sista stund som jag hittade nya skor. För just då och där så lossnade tillslut klacken. Det var bara att sätta sig på närmsta bänk och byta till nya, oinpregnerade, skorna. Gissa om jag var försiktig med hur jag satte fötterna resten av dagen. Nu är skorna inpregnerade och jag har använt dem hela dagen idag. De är jättevarma och sköna, och så snart jag har fått riktig ordning på hur hårt knutna de ska vara för att sitta lagom hårt så kommer de sitta perfekt.

Idag har jag även köpt in lite ingredienser för att kunna baka lite. Jag insåg att jag har bjudit hem min svärfamilj på födelsedagsfika på lördag eftersom min far kommer upp den här helgen. Det jag dock inte har gjort är att ens fundera på vad jag ska bjuda på. Idag tog jag beslutet att köpa vetebröd (jag vet, jag är skitlat just nu, men jag har prov på fredag) och istället satsa på att baka chokladsnittar, cookies, drömrulltårta och fransk chokladtårta. Där kommer då problemet. Enligt mitt recept ska jag ha "skalade jordnötter" i mina cookies. Spontant tänker jag då att det inte handlar om salta nötter, men någon annan sort hittar jag inte på Maxi. Så alla bakfantaster som finns där ute, hur gör jag då?
Naturligtvis har jag en liten plan om att strunta i nötterna och istället ha i lite extra choklad, men det är ju en hemlis

Ibland går det visst undan

I fredags var jag återigen hos läkaren för mina knölar på fingrarna, lämnade massa blodprov och fick besked att jag skulle kallas till röntgen. Idag fick jag kallelsen och på måndag redan ska jag dit. Jag är nästan chockad. Jag är ju som van att när man vill ha hjälp av vården så får man vänta minst de 90 dagarna som vårdgarantin anger, och helst ännu längre. Inte brukar man väl ändå få tid inom en vecka heller.
Fast samtidigt så är det ju rätt skönt att det går undan, inte minst eftersom den här vintern har varit otroligt besvärlig värkmässigt. Nog för att jag brukar ha en värkperiod på hösten och början av vintern, men det brukar gå över. Den här gången verkar det aldrig vilja släppa utan tvärtom blir det bara värre och sprider sig. Det som började med lite småont i fingrarna har nu utökats till konstant ont i höften och svårigheter att gå ordentligt eftersom det gör ont i både knä och fot vid belastning.
Det bästa med att jag fick tiden idag är att jag nu vet att jag ska vara där klockan 8 på måndag. Eftersom min lektion inte börjar förrän 8.30 finns det ju en viss möjlighet att jag inte missar den. För säkerhets skull ska jag prata med min lärare imorgon och säga att jag eventuellt kan bli lite sen på måndag, om de inte sköter sig på röntgen. För inte brukar det väl ta så lång tid att röntga händerna heller?

Idag har jag provat på något nytt, jag har lagat piroger. För att vara första gången är jag riktigt nöjd, även om det finns saker som jag skulle göra annorlunda nästa gång. Men de var fullt ätbara, även om jag kanske kunde kryddat på röran lite till. Imorgon till lunch ska jag ha med mig kalla piroger tänkte jag, eftersom receptet sa att de skulle vara lika goda kalla. Detta måste ju testas eftersom jag inte riktigt gillar tanken i att behöva ha med mig massa saker till skolan. Jag har ju bara lektionstid så att jag måste ha med mig lunch på onsdagar och om jag kan så tänker jag nog försöka ha kalla luncher. Mest för att det känns smidigast. Någon som har något bra förslag på bra kalla (eller ljumna eftersom de får bo i min väska typ 2 timmar innan de äts) luncher?

Livade kvarter... igen

Japp, nu var det dags igen. Brand i alkishuset. Och precis när man ska gå och sova. Inte bra. Speciellt inte när de flyttar iväg brandbilen och kör in stegbilen istället. Då måste jag ju bara starta datorn för att kolla om nyhetsredaktören har skött sig. Det har han och jag kan rapportera att det inte är samma lägenhet som förra gången utan den som ligger mitt emot.
Och maken klagar på att de inte tutar så att man hör när de kommer utan bara blinkar. Tror han är rädd för att han ska ha missat något spännande.

Nu ska jag iaf försöka sova så att jag orkar gå till skolan imorgon. Godnatt mina vänner.

Tystnad, tagning...

...action!
Eller inte. I måndags var det upprop och taggad till tusen såg jag fram emot att starta med mina kurser på tisdagen. Men ack vad jag bedrog mig. Istället skulle vi ha något som kallas för introvecka i två dagar till. Bara detta att man kallar något som pågår i 2-3 dagar för en vecka gör mig full i skratt. Nu har jag ju inte läst så mycket matte och första lektionen är ju imorgon, och idag när jag hade information om sopsortering av mattemagistern (och ja, han är tydligen bra på sånt med) fick jag beskedet att vi ska börja med att ha information om studieteknik. Så lektionerna kommer igång på fredag. Men iaf, sist jag kollade bestod en vecka av sju dagar, fem om man pratar arbetsvecka. Vem som då fick den briljanta idén att "Jo, men vi tar tre halvdagar med massa information och så kallar vi det för introvecka" skulle jag bra gärna vilja veta. Inte så att jag har något emot att få massa info, mer att jag tycker det är en rolig grej bara, att kalla tre dagar för vecka. Speciellt som vi ändå inte har slut på "veckan" utan har två skoldagar kvar. Men på fredag drar vi igång med lärandet. Eller nåt.
Annars vet jag att jag varit tyst lite nu, men jag har som inte haft varken ork eller tankar till att fylla min högst egocentriska plats i cybervärlden med. Det som dock måste påpekas var att jag häromdagen dingade 1000 totala läsare av mitt egosvammel. Mina funderingar i livet blev då; vem är Du som tydligen har ett intresse av att kolla in mig, hur hamnar alla ryssar och indier här och ska man dekorera naglarna med glitter eller krackelering?

Som ett barn på julafton

Igår var en riktig höjdardag, och även halva dagen idag har varit toppen. Tills tröttheten tog ut sin rätt. Men jag ska börja från början.
På måndag börjar skolan för mig, klockan 13 är det upprop och information som jag ska ha nytta av under resten av terminen. Eftersom jag nu verkligen har längtat efter att börja plugga på allvar i flera år nu så ser jag fram emot måndagen med stor förväntan. Till detta ska jag kanske även lägga att jag är en boknörd av stora mått som älskar att läsa och blir överlycklig av doften på ett antikvariat. Eftersom jag är tvungen att köpa mina böcker så har jag snällt beställt dem över nätet och otåligt väntat en dryg vecka på att de ska anlända. Dessutom har jag otåligt väntat på att mitt schema skulle läggas ut på nätet. Så i förrgår fick jag ett mejl att mina böcker var postade och att jag kunde spåra var mitt paket var för tillfället via postens hemsida. Dessutom insåg jag igår förmiddag att de hade börjat lägga ut mitt schema på nätet. Så under gårdagen kollade jag otåligt var mina böcker var och väntade på mitt schema. Strax innan jag skulle gå hem hade mitt schema kommit ut på nätet, och när jag skulle kliva av bussen fick jag ett sms om att mitt paket fanns att hämta på ICA. När jag, med lysande ögon, öppnade mitt paket och halvt blind och döv satt och bläddrade i mina nya böcker hör jag maken säga:
-Du är ju inte riktigt klok alltså.
-Vadå?
-Jag har nog aldrig sett en människa bli så lycklig över att få läsa skolböcker.
Sen skakade han på huvudet och fortsatte laga köttfärssås.

Idag hade jag utskrivningsmöte från arbetsträningsenheten som jag varit inskriven på i höst. Även där möttes jag av leenden och småskratt inför min entusiasm att börja plugga. Och visst, de människorna har kanske inte sett just den sidan av mig förrut eftersom de kanske mest har hört om min oro inför allt som kan gå på tok. Eftersom jag tror att jag skulle kunna vinna VM i konsten att oroa sig. Maken har sett den sidan av mig, men då har det nog mest handlat om min högt älskade tomteparad eller att få träffa någon jag har längtat länge efter. Men likväl. När det gäller den här skolstarten är jag som ett litet barn på julafton. Jag längtar och är alldeles uppspelt och om inte tomten kommer snart så kommer jag explodera. Eller som i mitt fall, snälla låt det bli måndag NU.

Har även ringt ett jobbigt samtal om pengar idag. Allt går att lösa om man bara ger sig tusan på det.

Är det på riktigt?

Just den känslan har jag just nu, tveksamheten om ifall det verkligen är sant, att det verkligen är jag som sitter här och gläder mig och längtar till skolan ska börja på måndag. Eller kanske inte måndag eftersom det bara är ett knepigt upprop då, men tisdag iaf. Idag har jag fått mejl om att mina skolböcker är på väg, igår fick jag fixat och lånat en miniräknare av en vän och första mötet med mr T efter skolstarten är inbokat. För jo, jag ska fortsätta leka med mr T även efter att jag slutar åka till grannstaden. Så himla skönt att veta att jag har kvar lite support och stöd. Visserligen har jag ju kommunmänniskorna, men med tanke på hur det har fungerat så har jag inte fullt förtroende för att det kommer fungera smärtfritt. Även om jag så klart hoppas det.

Det som slår mig är, förrutom känslan av att jag nu ska bli en vanlig människa i den vanliga friska världen, är en stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag inte fick min vilja igenom, att andra människor aldrig gav upp hoppet om mig. Genom hela min sjukdomsperiod har jag alltid haft någon som har trott att det finns ett liv för mig på andra sidan mörkret, någon som har hoppats åt mig när mitt hopp varit borta. Alltid, vart jag än befunnit mig, så har där funnits en person som kunnat få mig att orka och vilja kämpa lite till, som har fått mig att tro att det kanske finns en ljusglimt någonstans och som övertalade mig att försöka en vecka till. Och sen en till.

Den människa som helt klart har störst del i detta är min man. Utan honom är jag tveksam till att jag skulle kommit hit. När vi träffades var jag så långt ner som man kan tänka sig och jag spenderade mycket kraft under flera månader med att försöka skrämma bort honom. Till slut fick jag kapitulera och erkänna att han nog tänkte bli kvar i mitt liv.

Kanske blir det lite snyfftigt inlägg det här, men eftersom mitt humör och min kropp lite känns som en riktigt härligt jazzig basgång (tänk Georg Riedel) så blir väl mitt inlägg också så. Men  på måndag börjar allvaret med skolgång och jag hoppas verkligen att det humöret inte blir en jobbig technorytm, för då tror jag att jag stänger av radion....

Är det verkligen ok?

Det är inte ofta det kommer riktiga ilskeutbrott ur mig, iaf inte på andra. Senaste gången var när en idiot till reporter på GP klankade ner på en kändis sätt att säga kex. Idag kom det ett nytt utbrott. När rätten dömer en man till 5 års fängelse för mord på sin fru. Mannen ifråga misshandlade sin fru  till döds framför ögonen på den 8-årige sonen och slänger sedan ut henne genom fönstret. Hon hittas flera månader senare i ett buskage. För detta fruktansvärda brott döms han till ynka 5 år i fängelse.

Om mannen ifråga hade gått ut på stan och slagit ihjäl en helt främmande kvinna hade hans straff då blivit detsamma? Om kvinnan hade varit känd, likt Anna Lindh? Är det inte ännu värre att slå ihjäl sin fru, en kvinna som han ska älska? En kvinna som har satt sin tilltro till mannen ifråga och som delar hans vardag. En kvinna som har burit hans barn och fött dem med smärta. En kvinna som borde kunna lita på att den man hon delar sitt hem och sin säng med är den tryggaste personen i världen.

Vad är det för signaler vi sänder till våra barn när vi straffar ekonomisk brottslighet hårdare än mord? Att det är helt ok att slå en person om man blir arg, och om personen råkar dö så gör det inte så mycket, men akta dig noga för att röra statens pengar.

 En källa skriver att mannen troligtvis dömdes till ett kortare fängelsestraff eftersom han även dömdes till utvisning. Problemet är bara att mannen ifråga inte dömdes för mord. Han dömdes för vållande till annans död. För mig innebär det att dödsfallet var en olyckshändelse, att det bara råkade bli så, ungefär som om bilen hade fått sladd på en isfläck och råkat köra över en gångtrafikant. Hur man kan bedömma att det inte var meningen att kvinnan skulle dö när han misshandlar henne så brutalt och sen lämnar henne liggandes i en buske i sex månader övergår mitt förstånd.

Måhända är jag partisk för att jag är kvinna. Eller för att jag för flera år sedan själv misshandlades av en föredetta pojkvän. Eller för att jag anser att aldrig någonsin, under några omständigheter, är det ok att skada en människa. Men partisk eller inte, att slå ihjäl sitt barns mor framför ögonen på barnet borde straffas hårdare än missbruk av ROTavdrag. I mitt tycke. Vad tycker du?

Nytt år, nya tankar

Gott nytt år alla glada människor. Mitt enda löfte för nya året är att försöka fortsätta tänka. Det bör ju inte vara altför svårt med tanke på att det är det enda jag till fullo behärskar, tänkandets svåra konst. Jag har gått ut hårt, så frågan är hur länge jag ska orka hålla uppe aktivitetsnivån. Redan på nyårsdagen började mina tankar snurra när lilla fröken V som är hos oss en helg/månad trött säger "Igår var den bästa kvällen i mitt liv!". Nog för att fröken V bara är elva, snart tolv, och inte har lika mycket att jämföra med som jag, men i mitt tycke var det en alldeles vanlig nyårsafton, om än trevlig. Vi lagade god mat, åt, umgicks och spelade spel. Vi var inte många utan bara jag själv, maken, vännen med hund och fröken V. I mitt tycke inget särskilt. I fröken Vs ögon något väldigt speciellt. Istället för att då börja nedvärdera hennes åsikt med tanken att hon väl inte har så mycket roligt att jämföra med så är min första tanke "vad missade jag". Om nu hennes kväll var så fantastisk och min så ordinär så har jag ju uppenbarligen missat något viktigt. Jag skulle också vilja vakna på nyårsdagen och säga att igår var den bästa dagen i mitt liv, trots att jag inte gjort något. Eller ännu bättre, vakna varje dag och känna så. Visserligen vaknar jag de allra flesta dagar med känslan att gårdagen var helt ok och att jag är nöjd med min egen insats, men väldigt sällan känner jag att det är mitt livs bästa dag. Tyvärr.

Min ömma moders förklaring till mysteriet är att fröken V fick lov att vara med på samma villkor som vi andra, hon fick vara stor. Hon fick äta samma mat som oss, dricka samma dricka, spela samma spel och vara uppe lika länge. Hon fick klä sig fin och sminka sig, precis som vi, och vara med på vårt tjejsnack. Mamman kan ha en poäng. I så fall känns det ju lite bättre för min del, då har jag ju inte missat något ändå.

Idag har jag äntligen beställt mina skolböcker. Jag har desutom lyckats få reda på att jag tydligen måste ha en avancerad miniräknare till min mattekurs (hejdå nya kläderna) och att adlibris är dumma som bara tillåter att man betalar med ett presentkort åt gången om man  inte vill ha superlång leveranstid. Vilket jag ju iofs inte vill, men är tvungen till att ta ändå eftersom jag inte har råd att låta bli att använda presentkortet när jag nu har fått det.

Och som avslutning på första tisdagen på 2012 har jag varit och ägnat mig åt återvinning på blodcentralen. Och fick (valde) jättefina sockor den här gången. För en gångs skull fanns de i annan storlek än jättestor. Imorgon ska jag fortsätta försöka lära mig vägmärken. Och så ska jag ju till frissan förstås. Det är nog en av de bästa saker som finns.