Önskelista I

Jag har kommit på vad som står på min julklappsönskelista. En årsförbrukning av cykelventiler om man räknar att man behöver nya ca en gång i månaden. Någon tycker tydligen att det är jobbigt att köpa cykelventiler så de tar mina. Jag hade blivit av med en som jag ersatte för två veckor sedan, och nu är båda borta. Känns inte helt bra att de försvinner i vårt låsta cyklerum eftersom det innebär att någon av mina grannar är en tjuv. Flytta kanske?

Annars har jag ju insett vad jag behöver nu när jag ska börja skolan. En rosa Hello Kittyryggsäck, ett liknande pennfodral och fina luktsuddigummin. Eller så tar jag ryggsäcken jag har, mitt uråldriga röda pennfodral, vanliga suddgummin och köper mig ett rosa kollegieblock istället. Den som lever får se.,

Nyheter i mitt liv

Den första stora nyheten är väl att jag äntligen är färdigbehandlad. Jag är nu utskriven från min psykolog och har numera, precis som alla andra, bara vårdcentralen att prata med om hälsan sviker. Det känns otroligt skönt, men samtidigt lite knepigt. Jag har ju ändå gått till min psykolog nu i ett par år, vecka ut och vecka in. Även om jag det senaste halvåret inte varit där lika ofta så har det ändå varit en fast punkt, en trygghet. Jag har vetat att om livet blir alldeles för tufft så kan jag bara lyfta luren och slå en signal till henne så finns hon där i andra änden för att lyssna, stötta och hjälpa mig komma på en lösning. Jag är övertygad om att jag numera kan komma på lösningarna själv, jag har de verktyg som jag behöver för att hantera både mig själv, mitt liv och de människor jag möter.

Den andra stora nyheten är att jag har kommit på vad jag vill bli när jag blir stor (när nu undersköterska inte går). Jag ska dessutom börja plugga igen inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag har ju inte fullständigt gymnasiebetyg och måste därför påbörja min utbildningsväg på komvux och läsa alla de ämnen som jag behöver för att kunna komma vidare. Jag startar redan i höst som rehabilitering med försörjning av försäkringskassan. Eller ja, jag får behålla min ersättning och läsa distanskurser. Jag har sökt religion som jag nästan säkert kommer in på och dessutom datakunskap, vilken är lite mer tveksam. Inte för att jag inte kommer in utan snarare för att det verkar tveksamt om jag kan få läsa den på distans. I januari sen är planen att plugga på 75% och få pengar från csn, men riktigt hur det ska gå till är jag mer fundersam över, men det löser sig säkert under tiden. Jag måste nämligen ansöka om att få min fkersättning vilande under tiden och det verkar kunna vara lite småknepigt.

Det känns lite läskigt att börja plugga igen efter att ha varit sjuk så länge, det var ju det jag gjorde när jag blev sjuk. Men jag hoppas att det ska lösa sig utan alltför mycket krångel. Jag känner mig själv och mina begränsningar bättre nu, jag har insett att arbete vid sidan inte fungerar för mig och jag måste försöka vara nöjd med att få ett godkänt betyg utan att bryta ihop för att "jag kan minsann bättre". Ja, visst kan jag säkert bättre, men det är inte värt att ta slut på all min energi för att få ett MVG när jag kan nöja mig med ett G och ha ork över till annat.

Inser nu att jag glömde tala om vad jag ska bli när jag blir stor. Jo, jag planerar att utbilda mig till läkarsekreterare. Det är en utbildning på yrkeshögskola  under 1,5 år och som nästan garanterat leder till arbete eftersom utbildningen bara får tillstånd att starta om det behövs folk med den på arbetsmarknaden. Har jag tur och allt går i lås som jag hoppas så ska jag börja där i januari 2013, men det vet man ju aldrig. Platserna är begränsade och jag måste ju som sagt läsa in lite andra ämnen först. Men håll alla era vänstertummar för att det ska gå bra nu och att allting ska ordna sig på bästa sätt. Tack.

Dessutom har jag ny färg på håret och allting känns riktigt bra.

Frustrationsmoment

Idag är jag frustrerad. Jag har försökt nu att få tag på min handläggare på försäkringskassan i en veckas tid, och det är typ omöjligt. Så idag föll jag till föga och lämnade ett telefonsvararmeddelande med förhoppning att hon skulle ringa upp så snart hon hörde det. Men eftersom tålamod inte är min starkaste sida så försökte jag ju så klart ringa igen när hon skulle vara tillgänglig. Vilket hon säkert är, om hon bara hade svarat, för jag fick inget meddelande om att hon var på tjänsteärende (vilket är det vanligaste) utan det gick bara fram några signaler innan maskinrösten talade om för mig att hon inte svarar. Varpå jag känner mig idiotförklarad. Jag märker väl för sjutton att hon inte svarar, behöver jag verkligen en dator som ska tala om det för mig? Eller är det vanligt att människor sitter och pratar med signalerna och funderar på varför man inte får någon respons?

Visst, jag ska träffa min handläggare på torsdag, men eftersom vi då ska ha en uppföljning på praktikplatsen som jag inte har så kände jag att jag gärna ville ha tag på henne innan för att diskutera mina funderingar. Det är nämligen så att jag skulle vilja plugga i vår. Då måste jag begära att få min ersättning vilande, vilket jag kan när jag har haft den i minst ett års tid. Jag har haft min ersättning i ett år den 1 februari. Terminen börjar 16 januari, vilket innebär att jag skulle behöva tänja lite på reglerna med ungefär två veckor. Dessutom så skulle jag gärna vilja testa om det skulle kunna fungera genom att mjukstarta. Det kan jag göra genom att läsa en 50 poängskurs på distans i tio veckor i vinter, det blir ungefär 25% studietakt. Där vill jag återigen tänja på reglerna lite och få behålla min ersättning under de veckorna eftersom det inte går att få pengar på annat sätt under den korta tiden. Den kursen börjar om en knapp månad och jag behöver ju söka in innan den börjar för att ha en möjlighet att plugga. Men för båda dessa saker måste jag få pratat med min handläggare. Handläggaren som skulle hjälpa mig att ordna en arbetsträningsplats sen i juni. Jag har gått sysslolös sen i juni. Tror ni att fkhandläggare är överlastade med arbete så att de inte hinner?

Har dessutom väntat på att hon skulle höra av sig efter sin semester (som hon lovat). Hon måste ha världens längsta semester med tanke på att hon gick samtidigt som min man och han har varit tillbaka på arbetet i en månad nu...

Jag säger inte att jag inte tycker att hon sköter sitt jobb, jag säger bara att jag är frustrerad över den dåliga kommunikation som vi har. Och över att mitt liv ska pausas tills det passar försäkringskassan. Är det att främja människor tillbaka till livet efter en sjukdom, eller mest att sätta käppar i hjulet för de som vill tillbaks. Jag vet hur jag känner. Hur tänker du?

Konstig humor, vem? Jag? Nejdå...

Pratade med min lillebror på telefon idag eftersom jag var uttråkad och rastlös. Sitter vid datorn medans maken tittar på något knepigt program på TV. Det handlar om ungdomar som åker utomlands och festar loss rejält och föräldrarna följer efter och spionerar på dem.

Iaf. När jag vänder mig om för att säga något till maken får jag se en av de sjukaste saker jag har sett på länge. En av killarna har en kaffekanna i skrevet och en annan ska precis ta pipen på kannan i sin mun. Maken förklarar att han har skickat "soldaten" på spa genom att hälla ljummet vatten och schampoo i kannan osh kompisen ska blåsa så att det blir bubblor. Ett av mina uttryck kommer genast flygande. Hur tänkte de där? För det första så får pojken idéen att stoppa soldaten i en kaffekanna med vatten och tvål för att skicka den på spa. För det andra ber han kompisen att blåsa i kannan för att det ska bli bubblor. Och för det tredje, kompisen går med på det.

Jag tycker nog att jag har rätt trevliga vänner, men inte sjutton skulle jag be dem blåsa in i en kanna som jag håller i skrevet. Dessutom är jag väldigt skeptisk till att någon av mina vänner skulle gå med på det här.

Vi pratar vidare och skrattar åt det en stund, byter ämne och pratar om annat. Efter en stund så låter det jätteknepigt i luren och jag frågar lillebror vad han gör. "Jag fick en jättevibrator i örat." Detta blev för mycket för mig och jag skrattar så jag gråter. Helt plötsligt ser jag min lillebror sittandes i lugn och ro och prata i telefon och helt plötsligt så får han en gigantisk rosa dildo i örat. Min bebis lillebror, förtroendevald kårarbetar och lärare. Ännu värre blir det när vi då återkopplar detta till "soldatspaet" och funderar på om det skulle fungera med en tioliters termos. Hysteriskt kul tycker jag.

För övrigt är här fullt upp. Vi var på Parken Zoo i lördags med makens gudbarn och på lördag bär det av till Helsingfors för att fira vår första bröllopsdag. Helt sjukt, vi har redan varit gifta ett helt år. Känns ju som att det var nyss vi hade vårt bröllop.

Får se om jag hinner skriva imorgon, annars blir det nästas vecka när vi kommit hem igen.