Tillbaka till dåtiden

Nu är julen över och allt börjar återgå till sina ordinarie aktiviteter. På lördag är det sista dagen på 2011 och på söndag påbörjar vi ett nytt år. För många innebär nyår en nystart, en början på något nytt. För mig brukar det innebära en reflektion över det som varit och vad jag vill förändra till nästa år. I år tänker jag strunta i det och istället fundera över allt jag har som jag är glad, tacksam, stolt och nöjd över under 2011 och strunta blankt i vad jag önskar av det nya året. Detta dels för att jag faktiskt inte vet vad jag har att vänta mig eftersom jag har satt hjulen i rullning med nya eller nygamla saker, men också dels som ett led i mitt försök att försöka leva mer i nutid istället för i framtid.

2011 har dessutom varit ett år fullt av försök och lyckanden som jag inte hade kunnat föreställa mig på nyårsnatten för snart ett år sedan. Det var året då jag med stapplande och osäkra steg trippade ut i världen på allvar efter flera års sjukskrivning, året då jag insåg att det inte är så hemskt att fylla 30 (även om jag fortfarande är starkt troende på varje kvinnas rätt att välja sin egen ålder) och även året då jag insåg att jag faktiskt har många fler resurser än vad jag själv tror. I år har jag påbörjat mamma-praktiken med att ha en snart tonårig tjej boendes hos oss 1 helg/månad, lekt och umgåtts med barn i åldrarna 4-11 år och känt att jag har kontroll på läget och är vuxen nog att ta ansvaret och börjat fundera på om jag nog inte skulle kunna bli en helt ok mamma trots mina egna svårigheter. Jag har läst in två kurser på komvux med stålande resultat och sökt in på ytterligare tre för nästa termin. Jag har funderat på min framtid och kommit på att jag faktiskt kan hitta en annan yrkeskategori än undersköterska som jag kan tänka mig att arbeta inom, och tagit aktiva steg för att påbörja den banan.

Jag har även lyckats med något som jag i mitt innersta aldrig trodde mig vara kapabel till. Jag har ju trots allt varit rökare i halva mitt liv och trivdes egentligen ganska bra med det, så varför jag skulle lyckas sluta kunde jag inte förstå, men när jag kände att jag faktiskt inte orkade gå ut och röka, inte ville och faktiskt upplevde de flesta cigaretterna som ett tvång för att inte tappa humöret insåg jag att det nog var dags. Nu har det gått 2,5 månad och jag har haft ytterst få tillfällen då jag har ångrat mig eller aktivt längtat efter att röka. De senaste veckorna har jag dessutom upplevt att jag blir lätt illamående av den lukt som rökare sprider när de precis har rökt. Såklart finns det dagar då jag skulle kunna offra mycket för att röka igen, men nu har jag ju tom berättat för min mormor att jag slutat, så nu finns ingen återvändo.

Året 2011 har för mig varit ett bra år. Det har varit mitt år. Det har varit året då jag på allvar bestämde mig för att lämna det sjuka livet bakom mig och med paniken i ena handen och maken i den andra promenera vidare i livet. Jag har på allvar lämnat det förflutna bakom mig och lärt mig att den jag var inte är den jag är. Det är inte helt enkelt och så sent som den här veckan fick jag ett återfall i rädslan över att bli dömd för mina erfarenheter. Jag berättade vissa delar av min historia för en person som har varit ett stort stöd i att våga försöka komma vidare och insåg i personens reaktion att mitt liv inte är normalt, att min uppväxt är annorlunda och att mina livsval kan ses som konstiga. Jag drabbades av många känslor här, både rädslan för att bli behandlad och bedömd annorlunda, men också sorgen över att det har varit som det har varit. För första gången på länge kom jag på att om jag hade läst min berättelse hade jag aldrig trott på att den var sann, det enda som gör att jag tror det är för att jag har levt den. Men i den känslan fanns det även något nytt. Där fanns övertygelsen om att jag kan vända det här och ge mig själv en trygg och stabil framtid. Jag kan och ska vinna över det svåra, mörka och sorgliga och när jag är gammal ska jag se tillbaks på mitt liv och säga att visst, det fanns alltför många som borde skyddat mig men istället skadade mig, men jag lyckades ändå leva mitt liv väl och jag är nöjd.

Mitt 2012 står och knackar på dörren, och jag ska snart slå upp porten och omfamna min framtid. Bara ett litet tag till ska jag tänka på det förflutna och sen är det dags för nya äventyr och du får gärna följa med.

Dessa sabla kvitton

Jag är totalt värdelös på att hålla ordning på viktiga kvitton, den saken är ju uppenbar. Som kvittona på busskortet. Idag när jag skulle skicka in min begäran om reseersättning från försäkringskassan så upptäcker jag, till min förfäran, att kvittona inte är där de ska vara, i busskortsfodralet. Det ger mig, inte helt otippat total panik och nu har jag tömt plånboken, gått igenom alla gamla kvitton, tömt handväskan och sökt igenom varje liten skrymsle och vrå i jakt på den lilla pappersbiten som ska ge mig tillbaka större delen av min resekostnad. De pengarna är pengar som jag tyvärr är beroenda av att få tillbaks för att kunna köpa mina skolböcker till nästa termin.

Det som i det här fallet gör det lite extra krångligt är att jag måste förvara kvittot ihop med busskortet under hela giltighetstiden eftersom det annars inte gäller om det skulle bli något problem. Så efter att kvittot har åkt i och ur plånboken, visserligen i ett plastfodral ihop med kortet, två ggr/dag i en månads tid så är det då läga att leta upp det, hoppas att det har behållit tillräckligt mycket text för att godkännas och skicka in det till försäkringskassan.

På något konstigt vis känns det som att vi är lite för beroende av en liten, liten papperslapp som helst av allt vill springa bort i dagen ssamhälle. För även om du har betalat för en vara/tjänst så ska du inte vara säker på att det fungerar, och om det mot all förmodan inte skulle fungera så måste du ha kvittot kvar, för annars kan du ju inte bevisa att du har betalat för varan. Även om du håller varan i handen framför dig. Jag fick en jättesöt klocka av maken i julklapp förra året som jag använde så gott som dagligen ända tills den lilla ratten som man ändrar tiden med trillade av. Numera är där en liten vass pigg som sticker mig rakt in i handen när jag har på mig klockan, och dessutom kan jag bara använda den när vi har sommartid, annars går den ju en hel timme fel. Eftersom jag inte kan hitta kvittot (min man har väl slängt det när han insåg att jag gillade klockan) så gäller inte någon garanti, detta trots att personen i butiken säger sig komma ihåg min man och när han köpte klockan. Dessutom är det ingen annan kedja som säljer just denna klocka så man tror ju att de skulle kunna förstå att den var köpt där, men nej. Utan kvitto, ingen hjälp. Inte ens när vi frågar om man inte kan sätta dit ett nytt hjul och att vi betalar själva kan vi få någon hjälp, för klockan är ju så ny så det ska ju gå på garantin. Som vi inte kan utnyttja för att kvittot har försvunnit.

Dessutom blir jag nästan lite full i skratt. I vissa fall så är det ju så att man har ett helt års garanti, men bara mot uppvisande av kvittot. Problemet där blir ju då att det är så dåligt tryck på kvittona att texten försvinner inom en månad, oavsett hur rädd du är om den lilla papperslappen. Så när man väl kommer till butiken, med ett kvitto utan text så får det studera det med förstoringsglas för att försöka se om det verkligen kan vara så att vi håller oss inom garantitiden och att varan verkligen är köpt på den här butiken. Ska man nu ha kvittot som garantibevis så borde ju butikerna se till att texten har en möjlighet att sitta kvar under hela garantitiden och inte försvinner på några dagar.... Eller börja ha förtoende för sina kunder och personal....

Kändislista

Ibland går det lite för fort i mitt huvud. Som när jag satt och kollade vad det går för film och säger till maken:

-Jag tror jag vill lägga till Jonny Depp på min lista.
-Vadå för lista?
-Ja, men du vet, kändisar som man får ligga med om de frågar.
-Har du en sån lista? Vilka är med på den då?
-Ja, men det vet du väl. Aragorn! Och mr Depp nu då.
-Men du, du vet väl att Aragorn inte finns på riktigt. Och hur kom vi in på det här ämnet förresten?
-Jo, jag såg att det skulle komma en film om Freud och han som spelade Aragorn skulle spela i den. Och Aragorn vill jag ligga med om han frågar. Och Jonny Depp är ju också snygg och verkar trevlig. Och du ska visst sova på balkongen inatt.
Jag är inte trevlig när någon har mage nog att påstå att mannen jag har drömt om sedan jag var 7 år inte finns. Även om jag är fullkomligt nöjd med den man jag har idag.

Men iaf, för att återgå till kändislistan. Visst har väl alla en lista med kändisar man skulle kunna tänka sig att tacka ja till? Även om, som i mitt fall, den inte är så lång. Och visst är det väl inte bara i mitt huvud man förflyttar sig från bananskal till biblioteket (via Nicke Nyfiken) på 0 sekunder?

Börjar bli klarare

Jag är ju (som jag sagt tidigare) mästare på att oroa mig och fundera. I höst har jag tränat på att inte tänka för mycket på framtiden utan försöka leva här och nu. Eftersom jag inte är så bra på det så har jag upptäckt att det är en taktik som kan behöva finslipas. T ex så är det bra om man ändå försöker planera framåt lite så att man har exempelvis försörjningsbiten klar.

Jag skickade in min ansökan till att läsa på 75% ett par dagar innan ansökningstiden gick ut och insåg att nu måste jag nog snart ta tag i biten om att söka studiemedel och vilande fkersättning. I fredags kom intagningsbeskedet på posten, och inte hade jag tagit tag i saken då inte. I helgen mailade jag min fkhandläggare om att hon skulle höra av sig så jag kunde få besked på hur jag skulle göra. Igår ringde hon upp mig och gav svaret att det gick att göra som jag ville, även om det var lite krångligt att få ett rakt besked ens från de experter som skulle vara insatta i frågan. Idag har jag nu skickat in min ansökan till CSN om pengar för nästa termin, fast inte förrän från två veckor in på terminen eftersom det är först då som ersättningen kan bli vilande från om jag inte vill förlora min inkomst totalt för två veckor, och det vill jag ju inte gärna. Blir ju svårt att betala räkningarna och sånt i det läget...

Nu hoppas jag bara att resten tänker ordna sig lätt och smidigt, för massa krångel i det här läget kan ta kål på all min energi totalt och lämna mig gråtandes i en ångesthög. Jag är fortfarande osäker på om jag verkligen kan klara av det här, om jag kan plugga utan att bryta ihop. Om jag kan hålla ångesten och prestationslusten under kontroll så att den inte tar över mitt liv totalt. Jag har ju bara under de tio veckor jag har pluggat nu känt att resten av mitt liv har blivit satt på paus eftersom jag inte riktigt orkar med det. Hur ska det då bli om jag går upp på högre studietakt, kommer allt då bara krackelera runt mig, som det gjort vid tidigare tillfällen då jag har försökt studera? Eller har jag tillräckligt många kunskaper om mig själv för att inte låta det hända? Jag vet ju att enda sättet att få reda på saken är att prova, men tyvärr känns det inte helt enkelt att bara kasta sig ut i luften och se om vingarna bär, speciellt som jag inte är övertygad om att jag har vingar.

De senaste åren har jag alltid haft stöd från många ställen, jag har haft sjukvården, kommunen och försäkringskassan i ryggen som har hjälpt till när jag själv är förvirrad. Nu, när jag är frisk, hänger helt plötsligt så mycket på mig. Jag har blivit färdigbehandlad från vårdens sida och utskriven från psykologen och läkaren där. Jag har iofs fortfarande kontakt med kommunen, men mindre och mindre i takt med att jag försöker klara mig själv. Försäkringskassans roll i mitt nya liv kommer att vara minimal iom att jag ber att få slippa dem. Alla valen om mindre stöd har jag gjort själv, därför att det har känts som det rätta för att jag ska fortsätta att utvecklas och komma framåt i livet, men det innebär inte att jag känner mig trygg i det. Tvärtom är jag skräckslagen. Jag har fullkomlig panik inför vårterminen och jag antar (läs vet) att det är därför jag skjuter upp alla praktiska göromål till elfte timmen. Det jag har kvar och inte riktigt vet hur jag ska finansiera, är att köpa mina skolböcker inför nästa termin. Då skolböcker råkar vara riktigt dyrt och jag råkar vara riktigt fattig är jag rädd att jag kan behöva dra in på något viktigt för att klara den utgiften. För även om jag försöker spara pengar hela tiden så går de alltid åt på något mystiskt sätt, nu senast till andra skolböcker.

Jag antar att jag kan vänta till efter jul, jag har ju trots allt önskat mig skolboksbidrag i julklapp. Dessutom får jag väl snällt be maken om betalningshjälp eftersom ju hans inkomst är större än min och allt hans ändå ska vara mitt vid det här laget. Men det tar emot. Jag vet ju att han inte har några invändningar, men också att han avskyr att behöva bekosta böcker till mig. Hans åsikt är ju att jag ändå äger för många böcker. Jag tror iofs att det kan gå lättare att lyckas locka med honom på det här eftersom det ju är nyttiga böcker snarare än böcker avsedda för nöje, och dessutom kan jag ju försöka sälja dem när jag är klar. Ska dessutom kolla på skolan på torsdag om det finns någon där som vill sälja sina böcker till mig. Begagnat är alltid billigare och billigt är ju bäst.

Men som sagt, vårterminens sysselsättning börjar bli klarare, nu är det bara smådetaljer som fattas. Önska mig lycka till...

Är jag så lättförstådd?

Det är en fundering som jag har haft ett tag nu, framförallt när det känns som att alla andra förstår mig bättre än vad jag gör själv. När jag får ett rungande Nähä! till svar på kommentaren att jag har en tendens att vara självkritisk till överdrift. Eller när min fröken beordrar mig att inte lägga för mycket tid på det sista arbetet eftersom jag verkar kunna vara lite överpresterande. Hennes argument var att vid kursstarten talade jag om att min målsättning var att få ett G, men att allt jag har lämnat in har varit på en väldigt mycket högre nivå. Vilket kanske kan stämma, men jag tycker inte att jag har lagt så väldigt mycket tid på det, jag har nog bara lätt för mig. Tror jag.

Men å andra sidan kanske någon kan förklara för mig varför jag blev så otroligt lycklig över de gigantiska snöflingorna igår att jag fortfarande sjöng imorse när jag gick till bussen, trots att jag var genomblöt och kall när jag kom hem igår. Eller hur det kan komma sig att allt flyter på bra, jag känner mig stabil fram till klockan tolv på dagen ungefär, och sen kollapsar jag fullkomligt och om jag har tur orkar jag ha hjärnan ikopplad tills jag har kommit hem. Idag insåg jag halvvägs från bussen och hem att jag inte visste hur jag hade kommit dit eftersom hjärnan hade stängt av.

En annan sak som jag insåg när jag promenerade från bussen idag var att så här års blir det en helt annan spänning i en vanlig promenad. Ska man lyckas gå hela vägen utan att halka och slå sig halvt fördärvad? Kommer alla ben i kroppen vara hela när man kommer fram? Det är dessa frågor som gör en helt vanlig gångtur till busshållplatsen till ett äventyr. Om amn vill vara lite negativ så kan man ju fråga sig varför de var ute och skrapade trottoarerna imorse när slasket har frusit till is istället för igår när det var mjukt och lätt att få bort. Men jag orkade inte vara gnällig när den lilla snöplogen försökte köra över mig, utan log för mig själv samtidigt som jag försökte hålla balansen över isgatan som han tvingade ut mig på, samtidigt som det kom en bil.  Tänk vad vintern är spännande ändå. Ikväll tror jag att jag ska tvinga med maken ut på en promenad igen eftersom han har skippat sin träning ännu en vecka. Vi får se om vi båda två har alla vår kroppsdelar i behåll efteråt, den som lever får se.

Och nej, det blev inte tomteparad idag heller, men den som väntar på något gott....

Näst sista veckan

Nu har näst sista veckan på mina kurser börjat och idag har jag gjort teoretiskt delprov 2 i datakunskapen. Jag har verkligen ingen aning om hur det har gått, men jag vet att jag tänkte totalt fel på en hel fråga så jag missar nog ganska många poäng där. Och eftersom jag vet att jag tänkte totalt fel så var jag tvungen att mejla min datalärare och fråga vad som händer om jag riskerar att få IG. Min snälla lärare svarade att om jag mot hans förmodan skulle riskera ett IG så skulle han ge mig möjlighet att komplettera så att jag får mitt G. Det känns väldigt skönt eftersom jag verkligen måste ha betyg i den här kursen för att kunna komma in på min önskade utbildning.

Annars har jag idag fått det lugnande beskedet att den besvärliga situationen från förra veckan har blivit löst på ett sätt som borde kunna fungera bra för alla parter. Det känns väldigt skönt, samtidigt som jag känner mig gnällig som inte bara kan acceptera och låta det vara som det är. Hade jag varit ute i den vanliga världen så är det ju faktiskt så att det bara är jag som kan välja och anpassa mig efter det runt omkring mig, jag kan aldrig be resten av världen att anpassa sig efter mig. Fast å andra sida, ute i den vanliga världen har jag en helt annan valfrihet själv, här får jag snällt sitta ihop med människor som jag kanske aldrig hade valt att sitta i närheten av annars. Så jag får väl snällt bita i det sura äpplet och be om hjälp för att lösa saker och ting. Även om jag helst av allt vill klara allt själv.

Kurserna tar annars upp mycket av min tankeverksamhet. Fick besked i fredags att jag behöver göra en etisk analys av en religion för att få ett MVG. Så nu känner jag mig inte särskilt duktig, för jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra. Hur gick det till när läraren funderar på MVG och jag själv känner mig som en stor bluff som knappt förtjänar ett G? Jag antar att min fröken vet bäst, men jag känner inte att vi riktigt är på samma sida här. Det kan ju iofs bero på att jag ser till hur mycket ny kunskap jag har fått att stanna kvar i mitt huvud, och hon på hur mycket kunskap där finns totalt. För så mycket nytt har jag inte lärt mig. Förutom det där med etik då. Som jag inte har MVG i.....

Och den som väntar på en rapport om tomteparaden får vänta lite till, jag har inte orkat lägga in bilderna från kameran ännu. Tills vidare får ni hålla till godo med det som står här. Ska vi inte ta och ses där nästa år när det är 60-årsjubileum?

Tröttheten är värst

Idag är jag så in i märgen trött, en sån där förlamande trötthet som gör att man helst av allt bara vill ligga i sängen, dra täcket över huvudet, gråta och låtsas att världen utanför inte existerar. Jag antar att det finns många orsaker till att jag är så förbenat trött, dels är det så klart bara det faktum att jag i 1,5 månads tid nu har varit igång med aktivt huppflupparkrig. Inget gör en så trött som att tillbringa dagarna med att spöa huppfluppare. Men sen är det väl så att den senaste veckans sömnbrist börjar ta ut sin rätt, plus att jag innan det har haft en större andel dåliga nätter pga värk. Sen har jag nog kommit till stadiet vad gäller mina kurser att min prestationsångest har tagit över. Eftersom jag inte kunde uppnå den nivå jag hoppades på med det senaste arbetet (antar jag iaf, har ju inte fått tillbaka det ännu, men jag räknar med IG) så har jag totalt tappat tron på att jag kommer klara av det här. Dessutom så är jag nu fullkomligt övertygad om att jag kommer få IG på datakursen eftersom jag inte tror mig klara provet jag egentligen skulle göra idag men kommer göra på måndag.
Jag har dessutom, mot min vilja och mot vad jag tror är bra för mig, gått med på att jag ska träffa en människa på stan om 45 minuter.

Just nu önskar jag verkligen att jorden skulle sluta snurra en stund och att timmarna skulle sluta gå. Jag vill inte åka tillbaka till min studieplats på måndag, jag vill verkligen inte.

Nu ska jag förbereda mig för den årliga tomteparaden med julmarknad. Vi ska även testa om jag verkligen är rökfri eftersom jag ska träffa min far. Klarar jag det utan att akutköpa cigaretter så klarar jag nog allt. Tror jag. Hoppas paraden  är bra så att jag får lite ny glädje och energi de sista kursveckorna.

Palindrom...

... är tydligen inte bara ett ord som man använder på svenskalektionerna, utan även en typ av reumatism. En reumatisk sjukdom som jag har fått besked från läkaren idag att jag med allra största sannolikhet har. Inom språkvetenskap handlar ett palindrom om en serie bokstäver som blir samma sak framlänges och baklänges typ "Ni talar bra latin". Riktigt vad det betyder inom läkarvetenskapen vet jag inte, men för mig har det inneburit många års påstått inbillad värk. Tydligen skulle det till att bli riktigt arg och byta läkare för att slippa få det diagnosticerat som överansträngning pga fiolspelande, muskelsträckning av hushållsarbete eller, som den senaste läkaren sa, en manifestation av min ångest som skulle gå över om jag började med antidepressiva igen. Idag känns det som att jag har vunnit en liten seger, även om själva diagnosen kanske inte är en vinst. Synd bara att det skulle behöva utvecklas besvärliga knölar på fingrarna innan jag blev tagen på allvar. Men hur som helst, jag är inte bara en besvärlig psykpatient som vill ha narkotikaklassade tabletter (hur man nu ska få ihop det med tanke på att jag har vägrat ta typ alla sådana) utan faktiskt även en vanlig patient med en fysisk sjukdom.

För att fira min diagnos och att mardrömmen från igåreftermiddag bara var en mardröm har jag nu tvättat de sista fönstrena och avslutat med att göra rent glaset i dörrarna på vår köksskänk. Idag är jag på topp. Dags för lite mat och slappande innan vi ska tvätta och åka och packa till makens guddotter. Hon ska ju flja med oss på tomteparaden i helgen oc hennes mor blev osäker på vad hon behövde ha med sig när jag uttryckte att hon måste ha rejält med varma kläder om ifall att det skulle vara kallt.