Det är en fundering som jag har haft ett tag nu, framförallt när det känns som att alla andra förstår mig bättre än vad jag gör själv. När jag får ett rungande Nähä! till svar på kommentaren att jag har en tendens att vara självkritisk till överdrift. Eller när min fröken beordrar mig att inte lägga för mycket tid på det sista arbetet eftersom jag verkar kunna vara lite överpresterande. Hennes argument var att vid kursstarten talade jag om att min målsättning var att få ett G, men att allt jag har lämnat in har varit på en väldigt mycket högre nivå. Vilket kanske kan stämma, men jag tycker inte att jag har lagt så väldigt mycket tid på det, jag har nog bara lätt för mig. Tror jag.
Men å andra sidan kanske någon kan förklara för mig varför jag blev så otroligt lycklig över de gigantiska snöflingorna igår att jag fortfarande sjöng imorse när jag gick till bussen, trots att jag var genomblöt och kall när jag kom hem igår. Eller hur det kan komma sig att allt flyter på bra, jag känner mig stabil fram till klockan tolv på dagen ungefär, och sen kollapsar jag fullkomligt och om jag har tur orkar jag ha hjärnan ikopplad tills jag har kommit hem. Idag insåg jag halvvägs från bussen och hem att jag inte visste hur jag hade kommit dit eftersom hjärnan hade stängt av.
En annan sak som jag insåg när jag promenerade från bussen idag var att så här års blir det en helt annan spänning i en vanlig promenad. Ska man lyckas gå hela vägen utan att halka och slå sig halvt fördärvad? Kommer alla ben i kroppen vara hela när man kommer fram? Det är dessa frågor som gör en helt vanlig gångtur till busshållplatsen till ett äventyr. Om amn vill vara lite negativ så kan man ju fråga sig varför de var ute och skrapade trottoarerna imorse när slasket har frusit till is istället för igår när det var mjukt och lätt att få bort. Men jag orkade inte vara gnällig när den lilla snöplogen försökte köra över mig, utan log för mig själv samtidigt som jag försökte hålla balansen över isgatan som han tvingade ut mig på, samtidigt som det kom en bil. Tänk vad vintern är spännande ändå. Ikväll tror jag att jag ska tvinga med maken ut på en promenad igen eftersom han har skippat sin träning ännu en vecka. Vi får se om vi båda två har alla vår kroppsdelar i behåll efteråt, den som lever får se.
Och nej, det blev inte tomteparad idag heller, men den som väntar på något gott....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar