Avundsjukans fula nuna

De senaste veckorna har jag varit sur, grinig och avundsjuk. På alla som är gravida eller har barn. På sklan har jag mest av allt känt för att gråta när människorna kommer promenerandes i korridoren med stora gravidmagen i vädret. Människor som berättar att de ska ha barn möts inte av den fulla entusiasm de borde gjort (även om jag får erkänna att jag är en rätt bra skådis) och ibland när jag ser riktigt små bebisar får jag stor lust att bara ta dem och springa. Anledningen? Jag är inte helt säker, men det kan vara så att vår lilla knodd skulle dykt upp här i dagarna om den kunnat stanna. Nu kunde den inte det och alla försök sedan dess har inte lyckats. Och det tär. Det tär att få in en fullträff, förlora resultatet och sen inte lyckas något mer. Jag vet att det kan ta tid, jag vet att det bara är att vänta och jag vet att det egentligen skulle vara lite dålig tajming nu när jag äntligen är frisk och igång igen. Men det hjälper inte. För längtan är större än allt förnuft. Så jag är en grinig, avundsjuk människa. I smyg. Och så här förstås. Don't tell anyone...