Det är tyst på bloggen just nu. Det beror inte på att jag har för mycket att göra och inte hinner med, utan på att jag just nu inte har någon som helst ork att försöka komma på något att blogga om. Mitt mående just nu är inte på topp och jag spenderar en stor del av mina dagar framför TV med stickorna i handen för att försöka lindra ångesten. Efter att i ett års tid mått oförskämt bra har det nu kommit en svacka. En rejält djup sådan. Problemet är bara att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur den. Försöker göra saker som jag egentligen tycker är kul, men glädjen infinner sig inte. Försöker ordna det som måste ordnas med hemmet och en arbetsträningsplats, men kaoset i huvudet gör det omöjligt att försöka vara organiserad. De människor som ska finnas där för att hjälpa och stödja verkar vara på en helt annan nivå än mig och det blir bara en massa missförstånd hela tiden. Funderar starkt på att säga upp den kontakten. Det har jag iofs gjort i flera månader nu, först för att jag inte kände att behovet fanns kvar, men nu mest för att jag inte orkar ha en ångestframkallande situation kvar när all min ork går till att överleva dagen. Hur ska jag göra för att orka försöka bli förstådd när jag knappt orkar andas? Vet bara att som det är just nu är situationen ohållbar och kommer sluta med en stor smäll om jag inte gör något.
Jag har trillat igen, och den känslan är inget trevlig. När de mörka molnen samlas runt mig hittar jag ingen väg, inget ljus att följa och känner mig som att jag har gått vilse. Misstror min egen kommunikationsförmåga när det bara blir missförstånd och slutar därför försöka. Orkar inte ta kontakt med mina vänner, dels för att jag är rädd för att mina moln ska ta sig över till dem, och dels för att jag helt enkelt inte tror att någon har lust att umgås med mig när jag ser allt i svart. Håller mig utloggad från mina sociala nätverk eftersom jag inte orkar försöka vara trevlig. Funderar med jämna mellanrum på att ringa till mina nära och kära, men när jag väl kommer så långt som till att ta upp telefonen har jag tappat orken igen och kan inte komma på vad jag skulle säga om de skulle svara.
Nu tänker jag återgå till min tysta nivå igen. Eventuellt byter jag några ord med maken, men det är inte något jag lovar. Han mår nog bättre av att jag inte gör det eftersom jag just nu bara fräser åt honom. Kan hända det är så att det är lite PMS? Jag vet faktiskt inte. Har som tappat kollen på det lite eftersom min mens inte har uppfört sig som den ska sedan jag fick en medicin med konstiga biverkningar. Inte ens efter att jag slutade med medicinen har det blivit normalt, men förhoppningsvis så kommer det. Om några år till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar