Just den känslan har jag just nu, tveksamheten om ifall det verkligen är sant, att det verkligen är jag som sitter här och gläder mig och längtar till skolan ska börja på måndag. Eller kanske inte måndag eftersom det bara är ett knepigt upprop då, men tisdag iaf. Idag har jag fått mejl om att mina skolböcker är på väg, igår fick jag fixat och lånat en miniräknare av en vän och första mötet med mr T efter skolstarten är inbokat. För jo, jag ska fortsätta leka med mr T även efter att jag slutar åka till grannstaden. Så himla skönt att veta att jag har kvar lite support och stöd. Visserligen har jag ju kommunmänniskorna, men med tanke på hur det har fungerat så har jag inte fullt förtroende för att det kommer fungera smärtfritt. Även om jag så klart hoppas det.
Det som slår mig är, förrutom känslan av att jag nu ska bli en vanlig människa i den vanliga friska världen, är en stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag inte fick min vilja igenom, att andra människor aldrig gav upp hoppet om mig. Genom hela min sjukdomsperiod har jag alltid haft någon som har trott att det finns ett liv för mig på andra sidan mörkret, någon som har hoppats åt mig när mitt hopp varit borta. Alltid, vart jag än befunnit mig, så har där funnits en person som kunnat få mig att orka och vilja kämpa lite till, som har fått mig att tro att det kanske finns en ljusglimt någonstans och som övertalade mig att försöka en vecka till. Och sen en till.
Den människa som helt klart har störst del i detta är min man. Utan honom är jag tveksam till att jag skulle kommit hit. När vi träffades var jag så långt ner som man kan tänka sig och jag spenderade mycket kraft under flera månader med att försöka skrämma bort honom. Till slut fick jag kapitulera och erkänna att han nog tänkte bli kvar i mitt liv.
Kanske blir det lite snyfftigt inlägg det här, men eftersom mitt humör och min kropp lite känns som en riktigt härligt jazzig basgång (tänk Georg Riedel) så blir väl mitt inlägg också så. Men på måndag börjar allvaret med skolgång och jag hoppas verkligen att det humöret inte blir en jobbig technorytm, för då tror jag att jag stänger av radion....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar